Vilse av Tyra Almström – Vinnare i novelltävlingen åk 7

Musiken dog ut. Damasen suckade. Vad var det för fel på mobilen nu då? Hon drog upp den ur fickan, men skärmen var svart och mobilen ville inte starta.

    Damasen kände hur humöret sjönk. Vad kunde möjligen vara värre än att vara på skogsutflykt i skogen med klassen med en död mobil?

    Hon plockade de sista blåbären från busken, la dem sin påse och lyfte blicken.

    Alla var borta. Damasen såg sig om. Ingen människa så långt hon kunde se.

    Hjärtat flög upp i halsgropen på henne och hon fick svårt att andas. Det kändes som om en jätte hade lyft upp jordklotet och skakat om det som en snöglob. Adrenalinet rusade i benen på henne och hon var tvungen att sätta sig ner på en stock.

    “Lugna dig”, sa hon till sig själv, men kroppen vägrade lyda.

    Klassen var säkert någonstans i närheten.

    “Hallå!” Hennes rop ekade mellan träden, men ingen svarade.

Damasen hade irrat runt i flera timmar och försökt hitta ut ut skogen. Hon hade ropat och kramat träd och försökt få telefonen att funka, men ingenting gjorde situationen bättre. Nu började det till råga på allt bli mörkt.

    Damasen bestämde sig för att hon behövde hitta någonstans att sova och kröp ihop under en gran. Hon såg efter om hon hade någon mat eller något annat hjälpsamt i ryggsäcken, men den innehöll bara en penna och ett förstoringsglas som hon hade fått av sin lärare.

    Under hela eftermiddagen hade hon bara fokuserat på att hitta ut. Hon hade bara skjutit undan tanken på att hon var vilse. Nu när hon satte sig ner och tillät sig själv att vila och tänka bara brast det. Tårarna forsade och Damasen önskade över allt annat att hon skulle få komma hem. Hon huttrade och skakade tänder och marken var hård och oinbjudande.

    Medan hon låg där, snyftande och med granbarren stickande i ryggen såg hon hur solen kastade sina sista strålar över skogen och långsamt försvann bakom de svajande trädtopparna.

    Trots att det borde ha varit omöjligt började hennes ögonlock bli tunga. Ofrivilligt slöt hon ögonen och gled in i sömnens värld.

Damasen hade bävat skogsutflykten ända sedan deras lärare Eva hade berättat om den tre veckor tidigare.

    “Oj, jag höll på att glömma!” sa hon glatt en eftermiddag i september när klassen var påväg ut ur klassrummet efter dagens sista lektion.

    Damasen släpade sig in i klassrummet igen och slog sig tungt ner på sin knarrande stol.

    “Om några veckor ska vi göra en utflykt till en gammal fornborg,” sa Eva med ett stort leende. “Den heter Gåseborg och ligger vid Mälaren. Den byggdes redan på yngre järnåldern!”

    Suckande la Damasen ner sitt huvud på bänken.  Inte en till ‘härlig utflykt med klassen’! Hon hatade klassen, hatade Eva, hatade utflykter med dem. Alla verkade tycka att Damasen var dum och fånig, bara för att hon var litet tystare än de andra.

    “Alla sjuor ska dit. Jag och fyra andra lärare ska följa med. Det ska bli jättefint väder, så när vi vandrat dit genom skogen tänkte vi grilla korv.”

    Någon undrade hur lång vandringen var och Nina svarade att de skulle vandra i två timmar.

    Damasen började tyst dunka huvudet i bänken. Två timmar? Förväntades hon stå ut i två timmar utan annat sällskap än sin korkade klass och några lärare?

    När Eva hade pladdrat klart om hur oerhört kul det skulle bli och om hur det skulle stärka klassens gemenskap och moral tog Damasen sina saker och skyndade ut till sitt skåp. Hon ville bort så fort som möjligt. Glada röster som diskuterade utflykten och vilka som skulle gå med varandra följde henne ut ur klassrummet, men det spelade ingen roll. Damasen skulle bli ensam.

Damasen vaknade av att något strök längs hennes rygg. Hon halvsov fortfarande och var så trött att både ögonen och öronen vägrade vakna. Utan att orka sätta sig upp försökte hon irriterat vispa bort det som väckt henne; troligen hennes kattunge Bobby, men i stället för mjuk päls möttes hennes hand av något blött, vasst och stickigt.

    Damasen satte sig käpprak upp, nu klarvaken. I höjd med hennes ansikte hängde en granruska. Hon pep till av förvåning. En barrig gren i hennes rum? Förvirrad såg hon sig omkring och konstaterade besviket att hon fortfarande var vilse.

    Hon satt under en stor gran, omgiven av andra träd. Trots kylan genomljöds den lugna morgonen av fågelkvitter. Marken var täckt av höstlöv och barr. Damasen ställde sig upp och tog några stapplande steg bort från granen. Hela hennes kropp kändes som en istapp; blöt, kall och så stel att det kändes som om hon skulle gå sönder om någon petade på henne. Hon böjde sig ner för att ta upp sin ryggsäck, men hennes mage utstötte ett skri i protest och hon var tvungen att vika sig dubbel. Magen kändes som ett gapande hål av hunger. Hon behövde hitta något att äta och dricka.

Vid lunchtid hade Damasen inte hittat mer mat än en handfull blåbär och några enstaka kantareller. Hon åt dem, men tungan kändes fortfarande torr som sandpapper. Visst var mossan våt av dagg, men det skulle inte räcka för att få henne otörstig.

    Nu hade hon precis slagits av idén att hon skulle kunna hitta hem, bara hon hittade Mälaren. Hennes familj hade en motorbåt som de ofta åkte på små turer med på Mälaren, så hon hittade där. Om hon lyckades hitta vattnet kunde hon kanske lokalisera sig och också på något sätt kanske hitta drickbart vatten och kanske fånga fisk att äta.

    Damasen försökte i sitt huvud framkalla en kartbild av området och kom fram till att Gåseborg, som hon troligen var i närheten av, låg öster om vattnet. Solen hade gått upp över granarna där borta… gick solen upp i öst eller väst? Att hon skulle glömma bort det, just som hon verkligen behövde det. Desperat började Damasen nynna på en sång från en gammal barnfilm.

    “Luften fylls av färger, ifrån öst till väst…”

    Alltså gick solen upp i öst, som var där borta. Damasen började gå åt motsatta hållet.

Det var sent på eftermiddagen när Damasen äntligen skymtade vattnet mellan de nakna björkarna. Hon började rusa mot det och ljudet av de kluckande vågorna blev allt högre.

    Hon kom ut på en öppen berghäll omringad av vass och kände mycket riktigt igen sig. Damasen och hennes familj brukade åka båt just där. Nu kunde det inte vara så svårt att hitta hem.

En halvtimme senare hade en liten fisk nappat på Damasens provisoriska metspö av en pinne och en rem från ryggsäcken. Hon hade irrat sig tillbaka till en lägereld som hon passerat på vägen till vattnet och hade med sitt förstoringsglas lyckats göra upp en liten eld av solens sista strålar. Nu grillade hon fisken över brasan och åt den. När elden var släckt insåg Damasen hur mörkt det egentligen var. Hennes lilla eld hade kastat en liten cirkel av ljus, men nu var det becksvart, utan varken eld eller gatlyktor.

    Hon gick tillbaka till vattnet, eftersom hon inte ville tappa bort det, och la sig på marken för att sova.

    Med ens kändes allt mycket bättre. Hon var inte hungrig längre och nu kunde hon hitta hem ganska lätt med hjälp av Mälaren. Nu kunde ingenting stoppa henne.

“Ni har alltså inte hittat henne?” James, Damasens pappa, pratade i telefon med polisen. Han stirrade tomt på väggen framför sig och tryckte slött telefonen mot örat. “Okej. Jag förstår. Ring när ni vet mer.”

    Han la ner telefonen och gick och satte sig vid frukostbordet.

    “Har de hittat henne?” Emelie, Damasens mamma, tittade upp från sin orörda kaffekopp.

    “Nej”, svarade James utan att titta på henne.

    Emelie hoppade upp på fötter och började gå i cirklar runt bordet. “De måste hitta henne!” skrek hon och drämde handen i bordet så hårt att koppen vältes och kaffet rann ut. Ingen av dem brydde sig om det.

    James höjde blicken mot Emelie, men sa inget.

    “Varför reagerar du inte?” Hon såg ut som ett vilt djur, redo att attackera den som sa emot henne. “Damasen är borta, hon har varit ensam i skogen i två nätter nu!”

    “Polisen sa att de hade hittat spår i alla fall.”

    “Spår? Den där skogen är inte stor, hur kan de inte ha hittat henne än?”

    “De tyckte också att vi skulle vara lugna och inte få panik”, la James till.

    “Panik?” skrek Emelie gällt. “Varför skulle vi få panik? Allt som har hänt är att vår dotter är spårlöst försvunnen.” Hennes röst dröp av sarkasm och hon tittade anklagande på James, som oförstående blickade upp på henne.

    “Ska jag göra mer kaffe?”

    “Skämtar du? Du bryr dig ju inte ett dugg om Damasen, du tänker bara på kaffe!” Emelie började frusta som en uppretad drake.

    Utan att bry sig om henne reste sig James upp och ställde sig vid  kaffebryggaren, men filtret trasslade och han verkade inte minnas hur man satte på apparaten.

    “Jag tänker i alla falla åka dit och få ordning på de där poliserna!” Och utan ett ord till stormade Emelie ut ur rummet.

Något var fel.

    Det kände Damasen direkt när hon vaknade morgonen därpå. Hon kunde bara inte sätta fingret på vad. Luften genomsyrades av en frän lukt som stack i näsborrarna på henne och tjock dimma dansade över den mossbeklädda marken, trots att Damasen tydligt kunde se solen lysa ovanför sig. Trots att det var högst oroande bestämde hon sig för att tänka på det senare.

    Hon började gå längs vattnet, men stannade upp efter ett tag. Dimman var nu så tjock att träden bara syntes som otydliga konturer och hon såg bara ett par hundra meter framför sig. Lukten var så stark att det nästan gjorde ont att andas.

    Plötsligt slog det henne; eld. Det luktade eld och rök. Hennes hjärta började bulta som besatt och hon svängde runt för att hitta källan till röken.

    Fem hundra meter bakom henne såg hon en vägg av kompakt eld som med skräckinjagande hastighet närmade sig Damasen. I några sekunder stod hon där, ur stånd att röra sig och tittade som paralyserad på när elden kom allt närmare och slukade allt i sin väg. Sedan var det som om benen kom till liv och fick egen vilja. De vände Damasen om och började springa, fortare än hon visste var möjligt. De sprang och sprang, i vad som kändes som minuter, timmar, dagar, trots att det kanske bara var några sekunder.

    Elden tvingade ut Damasen på en udde och innan hon hunnit reagera skars alla hennes flyktvägar av. Hon var fast.

    Hon började leta efter ett litet kryphål, men hittade inget. Hennes eldfria utrymme blev mindre för var sekund som gick och hettan var nästan outhärdlig. Det stack mer än någonsin i näsan och strupen på henne.

    Det hördes ett konstigt surr ovanifrån och när Damasen tittade upp såg hon en helikopter som cirkulerade över skogsbranden. Hon började hoppa och vifta med armarna, men den verkade inte märka henne. Nu var hennes sista hopp ute.

    Just som Damasen var beredd att lägga sig ner och ge upp kom hon på var hon verkligen var. Hon stod på en pytteliten gräsig strand, i gränslandet mellan land och vatten. Elden kunde inte komma åt henne i vattnet och där skulle också helikoptern se henne och hennes brandgula regnjacka.

    Damasen krängde av sig ryggsäcken och kastade sig med en sista kraftansträngning ut i vattnet just som elden slukade den sista grästuvan.

En iskall stöt gick igenom Damasen när vattnet omslöt henne. Det trängde sig in under kläderna på henne och in i näsan och munnen. Damasen kämpade mot ytan, men jeansen och jackan tyngde ner henne och genom sina slutna ögonlock såg hon att ljuset från ytan blev mer och mer avlägset. Det sista hon var medveten om var att vattnet började virvla runt henne och att en stor mörk skugga följd av ett dämpat surr närmade sig henne ovanifrån. Sedan blev allt mörkt.

Gör någonting!” skrek Emelie gällt.

    Hon och James var nu vid skogen, i vilken Damasen var.

    Larmet från de hundratals brandmännen och poliserna som höll på att släcka elden verkade ha fått James att vakna ur sin chock och han la en arm runt Emelies axlar och kramade hårt om henne.

    “Lugna dig nu, Emmie”, viskade han, men hans ögon var stora som tefat och hans röst var föga lugnande. “Det är jättemycket folk här. De tar hand om allt.”

    Precis när han sagt det hördes surret av en helikopter ovanför huvudena på dem. Helikoptern gick ned på ängen bredvid dem och folk sprang fram för att hjälpa till.

    “Vad händer?” frågade James med en ton av oro i rösten.

    En polis bredvid dem svarade.

    “De har hittat Damasen.”

    James spärrade upp ögonen ännu mer och Emelie gjorde en ansats att springa fram till helikoptern, men han höll fast henne.

    “Emmie! Lyssna! Det bästa vi kan göra är att stå här och och låta dem ta hand om Damasen.”

    Emelie nickade tyst och slutade kämpa. De stod tätt intill varandra och såg på när en bår lyftes ur helikoptern och bars iväg mot en ambulans.

    “Damasen! Damasen!” Emelies röst hade nått en så hög ton att snart ingen av de andra kunde höra henne.

    Hon grep James hand och släpade med sig honom bort till ambulansen.

    När de fick se Damasen gav Emelie upp ett förfärligt skri och sjönk ned på knä i gräset. Damasens hud skiftade i blått och hennes slutna ögonlock var röda och svullna. Hennes kläder var dyngsura och såg en aning brända ut, som om de blivit glömda i ugnen för länge.

    En polis kom fram till föräldrarna.

    “Damasen har troligen skador i luftrören och lungorna av röken och hon höll på att drunkna, men hon lever, än så länge. Vi tar henne till sjukhuset nu.”

    James och Emelie såg på varandra. Trots paniken spred sig en enorm lättnad genom dem. De började le, först svagt, men sedan större och större. En tår av lättnad rann nedför James kind. För nu skulle allt bli bra.

    Damasen levde.

AV: Tyra Almström


Prenumerera på nya blogginlägg
One Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *